Jag har ofta tänkt att jag skulle skriva om hur min levnad varit. Jag föddes 1921 och det är väldigt mycket som har förändrats under årens lopp. Jag tror inte att det är någon generation före mig som har upplevt så många förändringar som just min. Då skulle det möjligen vara mina föräldrars.

Jag börjar skriva det här den 14 okt. 1999. I morgon blir jag 78 år. Det blir sista gången på det här Årtusendet som jag fyller år.

Min farmor och farfars märkliga levnadsöde
så som jag hört det berättas

Jag skall börja med lite historik om mina förfäder och den får jag försöka få rätt så kortfattad, fast den är nog så intressant och kunde bli nog så spännande, i synnerhet vad gäller min farmor och farfar. Deras kärlekshistoria är nog släktens mest dramatiska.

Alltnog:
Någon gång runt mitten av 1800-talet reste en ung man vid namn Didrik Malmros från fadern Jakob Malmros Handelshus i Trelleborg till Gotland för att besöka en något avlägsen släkting som av ortsbefolkningen kallades för ”Baronen” och ägde Tjauls gård i Lummelunda, som låg och ligger intill den del av Marteboträsk, som kallades Lummelundsträsk

Efter utdikningen kom det att heta Lummelundsmyr. Didrik var intresserad av jordbruk och i synnerhet fascinerades han av tanken på att de grunda torvmyrarna borde dikas ut. De skulle kunna ge rika skördar av vårsådda grödor och saftiga beten åt isynnerhet korna. Han hoppades, att han på Gotland skulle få lära en hel del om jordbruk och myrar. Han kom att bosätta sig på Gotland och ägnade stor möda åt utdikning av de gotländska myrarna. Han blev begravd på Hangvars kyrkogård.
Hushållningssällskapet på Gotland visade sin uppskattning av hans myrutdikning genom att resa en minnesvård över hans gärning, den finns på Hangvars kyrkogård, Gotland.
Baronen, som Didrik bodde hos, umgicks bl.a. rätt flitigt med Bacher, vid Ihre gård i Hangvar, något som Didrick kom att gilla, för i den familjen fanns, en frisk, välväxt, duktig och intelligent dotter som hette Maria. Hennes morfar var den framsynte och duktiga och rike Grubb vid Takstains i Lärbro. Det kom att uppstå så kallat tycke mellan de unga tu som ledde till giftermål 1854.
De fick fyra söner: Georg Adolf född 1855, död 1930, Wilhelm född 1858 död 1891 samt Ernst och Frans.
Adolf blev så småningom min farfar.
Didrik kom så småningom att skaffa sig någon form av handelshus i Visby. Det vanligaste transportmedlet han använde sig av var ridhäst. Den sista ridhästen han hade hette Max och var en svart hingst. En dag 1899 när han red sin Max så föll han av, han slog sig illa, vädret var kallt och vått. Jag vet ej om han lyckades komma upp själv på hästen och rida hem, eller om han låg kvar tills han fick hjälp, men han blev sjuk efteråt, troligen lunginflammation för han dog efter några dagar.

Min farmor hette Matilda Sofia Östman och föddes 1861 i en liten stuga som låg under berget vid Ihrevikens södra del i Hangvars socken på Gotland. Vid den stugan fanns den vackraste utsikt över Ihreviken och Svarthällar man kunde tänka sig.
Hon kom att gå bara två terminer i skolan. Trots detta kunde hon både läsa, räkna och skriva.
Hon hade två systrar Maria och Gustava, de kallades för Marien och Staven och min farmor kallades för Tilden. När hon tjänade vid herrskap kallades hon för Tilda.
När hon var stor nog att göra rätt för sig tjänade hon på något ställe jag minns ej var, men när hennes mamma dog flyttade hon hem till sin far och bror. Brodern var krympling, efter att som 16-åring förlyft sig på att lasta släke (släke =tång) på en vagn. Släken användes att gödsla åkrarna med. Efter några år dog han.

Maria hade plats i en prästgård. Den fick hon lämna en dag för hon väntade barn. Jag tror det var med en hjälppräst som inte ville eller orkade ta sitt ansvar, inget ovanligt i mänsklighetens historia. På den tiden var det mycket opassande för en ogift flicka att få barn. Barnet kallades oäkta, det var ju inte fött i äktenskapet, i äkta säng. Om kvinnan blivit våldtagen av någon man så nekade han.
I synnerhet om det var en förmögen man, med stort hus, goda vänner, hustru och barn.
Det väger väl tungt i dag, men ännu mycket tyngre på 1800-hundratalet.
Maria flyttade hem och födde en flicka som kom att hete Vendela.

Vendela Östman

Som ung var hon en skönhet. Hon var begåvad och ville gärna utbilda sig till lärarinna. Men mor Maria var fattig och ingen fanns som hjälpte dem med pengar och råd. Vendela utbildade sig till fiskare och blev en mycket duktig sådan. Hon var även skicklig med att knyta fisknät.
Hon hade häst, kor, höns och kattor.
När fiskefångsten var god så spände hon hästen för vagnen och lastade i fisken sen körde hon och sålde den till människor på landsbygden. Ibland kom hon till oss i Martebo, det var väl knappt 2 mils avstånd mellan Ihreviken och vårt hem. Hon hade alltid strömming kvar som mamma fick. Oftast kom hon när dagen led mot sitt slut och då låg hon över till nästa dag.
När det var afton och vi alla var mätta och belåtna, berättade hon spökhistorier och annat som hade hänt under gången tid. Det var rysligt spännande.
Hon kom inte bara med fisk, hon kom med loppor också. Stora och feta och dem tyckte vi inte om, i synnerhet mamma fick det extra jobbigt några dagar. Bäst var det när det var fryskallt då hängde vi ut sängkläderna på verandan och lopporna blev stela och oviga i kylan. Då gick det lätt att fånga dem. Jag var med och letade reda på dem och när jag fått tag i en loppa så klämde jag ihjäl den mellan tummarna.

Det fanns ingen Djurskyddsförening som kom och la sig i det. Inte på den tiden.

Vendela var djurvän. Den hästen hon hade när jag var liten var puckelryggig och svankryggig och hon skyndade inte på den så det tog lång tid för henne att köra omkring med fisk i sommar värmen. Hon hade i flera år sparat på slantarna för hon tänkte att när nu hästen var gammal skulle hon köpa en yngre häst.  En dag när jag var i skolan, fick jag se att Vendela kom körande med en snygg häst, då förstod jag att hon gjort sig av med den gamla. Hon kom till oss på kvällen och vi besåg och beundrade hennes nya häst. Pappa plockade för den extra med havre och hö, och vi barn kom med brödkanter och sockerbitar. Det var spännande, nästan som om en kunglig person kommit till oss.
Nästa gång hon kom till oss var det regnigt och kallt. Både Vendela och hästen var trötta. Bland det första hon sa till pappa när hon kom fram var: Du må tro John att hästar dem är allt bra kloka. När vi närmade oss nerfarten här till din gård, då fick hästen så bråttom, han sprang och vek in på vägen ner här. Du, han kom ihåg den goda mat han fick här vid dig då han var här förra och för första gången.
Vendela måste ha varit mycket trött när hon kom till oss, efter att hon sålt fisk så långt hemifrån som i Martebo.
Kvällen innan rodde hon ut på sjön och la nät. Nästa dags morgon var hon tidigt uppe och rodde ut på sjön för att dra upp näten. Var det mycket fisk i näten så var det tungt att ro iland med det, sen skulle fisken plockas av näten. Hade hennes fiskafänge givit mycket fisk och hon inte kunde få sälja alltihop hemikring, så spände hon för hästen och åkte inåt landet, ibland gick färden till Martebo.
Där hade hon sin kusin John med familj. Hon visste att där fanns alltid mat och sovplats för henne och hennes häst.
När Vendela blev äldre hade hon en liten svart ko, som kalvade 13 gånger och blev 26 år, om jag nu minns rätt. När jag frågade henne om hur länge kon hade mjölk efter sista kalvningen, sa hon att hon ännu mjölkade henne efter flera år .
Mjölken smakade lite besk, men hon fick en liten tår till hönsen och kattorna.
När hennes svarta ko var död, gick hon till lantmästare Dahlbäck som var ägare till Ihre gård.  Hon bad honom om att få köpa en kvigkalv. Han ville inte sälja till henne, han tyckte väl att hon var för gammal och det var väl inte så lämpligt att ha en liten kalv i en gammal kall ladugård, men till slut gav han med sig och hon fick köpa en kalv. Kalven dog på vintern, om det var kylan eller annat vet jag ej. Vendela var ledsen, för hon var en stor djurvän.
Hon gick till Dahlbäck för att köpa en kalv till, men det fick hon inte. Han var mycket bestämd och förklarade för Vendela att det var för arbetsamt för henne att sköta en ko. Det var bättre att hon köpte den mjölk hon behövde hos någon bonde i närheten. Efter diverse samtal löste de det på det viset, att hon kunde få köpte en kalv av Dahlbäck om  hon fick ha den hos en småbonde, som hon var släkt med och som bodde i närheten.
När hennes kalv blev ko fick hon gå och hämta den mjölk som hon behövde, resten behöll bonden, som ersättning, för foder åt kon.
Vendela var ganska nöjd med den ordningen. Hon hade ju en egen ko och drack mjölk från denna ko, som hon kunde kela och gulla med när hon hämtade mjölken.
Vendela hade några höns och när hon behövde mat till dem gick hon till Dahlbäck och bad allra nådigast att få lite småsäd till sina höns. Det fick hon. När jag besökte henne och hon återgav sina samtal med Dahlbäck la jag märke till att ibland sa hon du, när hon pratade med honom och ibland sa hon lantmästaren.
En gång frågade jag henne om hon brukade säga du eller lantmästare när hon pratade med honom. Då sa hon: Det beror allt på det, är jag arg på honom och grälar på honom då säger jag du, men behöver jag mat till hönsen eller annat då kallar jag honom lantmästare.
Som äldre blev hon ett intressant original.
Det borde kanske vi alla bli, för vi föds ju som original, men tyvärr dör de flesta av oss som kopior av andra.

När hon fick pension, så brände hon upp ”penninglappen”. Efter en tid fick hon besök av någon myndighetsperson som försökte övertyga henne om att hon hade rätt till de här penningarna, men hon var envis och sa att hon hade aldrig i hela sitt liv anlitat fattigvården och tänkte inte börja med nu. Då bad dem en person i Hangvar, att han skulle besöka henne och övertala henne att ta emot pensionspengarna.  Hur han bar sig åt vet jag ej, men han lyckades i alla fall att förklara för henne att det var ingen skam att ta emot de här pengarna. Alla människor som bor i Sverige får pension av staten hur rika de än är, den dag då de blir 65 år. Då gav hon med sig, och levde utan ekonomiska bekymmer, något som var ovant för henne.

När Maria var hemma behövdes inte Tilda hemma längre. Hon fick plats hos Didrik och Maria Malmros, som ägde Ihre gård, som låg och fortfarande ligger vid Ihreån, nära Tildas föräldrahem.

Adolf och Laura

Marias och Didriks äldste son Adolf kom att gifta sig med Laura född Medin från Martebo. De hade efter giftermålet arrenderat Halner gård i Bro socken på Gotland och bosatt sig där, ca en mil från Visby.
Adolf var en studerad karl och omtyckt sällskapsmänniska.
Många av hans studiekamrater bodde i Visby och kom gärna ut och hälsade på den gästvänliga familjen.
Jag misstänker att det ibland blev lite för mycket festande och lite för lite arbete uträttat på gården.
Adolf hade inte samma brinnande intresse för jordbruk som sin far och när arrendetiden gick ut visade det sig att hans affärer var så dåliga så att det inte var lönsamt för honom att fortsätta. Han hade till och med lyckats sätta sig i skuld, med hela 200:-kr, som fader Didrik betalade.

Adolf var duktig i bokföring och liknande, varför Didrik tyckte att Adolf och Maria kunde flytta hem till Ihre igen och hjälpa honom på gården. Vilket de gjorde.
Under tiden de bodde vid Halner föddes deras första barn, en dotter som fick heta Maria. På kort jag sett av henne var hon ett mörklockigt vackert barn.

Vet ej riktigt vilket år de flyttade hem igen, men på hösten 1887 föddes dottern Tyra, på Ihre gård.

Adolf och Tilda

Det borde ju ha varit frid och fröjd för allesammans i familjen, men, och det var ett penibelt men,
Tilda väntade barn och det var Adolf Malmros som var far till barnet.
Adolf och Tilda hade ju känt varandra sen barndomen, han var sex år äldre än henne. När de blev kära i varandra vet jag ej. Om det var i tidig ungdom så kunde de väl inte gifta sig med varandra, de tillhörde ju inte samma stånd. Det var noga med det, på den tiden, åtminstone sa min farmor Tilda det till mig en gång när jag frågade henne varför de inte gifte sig med varandra när de tyckte så mycket om varandra.

Hon svarade att jag förstod då inte så mycket hur det var i hennes ungdom. Det var helt enkelt otänkbart att en fattig flicka gifte sig med sonen till en rik godsägare. Det hade hon fått itutat i sig sen barnsben.
Den 20 januari 1888 födde Tilda sin förstfödde son. Hon födde honom på Ihre gård där hon var anställd. Det tolkar jag som att Adolf var mycket fäst vid henne. Hade han följt det vanliga mönstret från den här tiden hade hon fått en penningsumma, befallts att åka till något barnbördshus i Stockholm och där föda sitt barn och uppgivit att fadern var okänd. Hade hon tur blev hon sen gift med en hederlig man.
Men icke så med Adolf. Han älskade Matilda och var stolt och glad över att hon fött honom en vacker, frisk och charmig son. Men annars måste både Adolf och Tilda ha lidit av förhållandena sådana de nu blivit.  Detta barn blev så småningom min far.
Vad Laura kände och tänkte och hur mycket hon led av förhållandena och vad andra sa och tyckte och tänkte och vad de själva led av förhållandena, det kan vi inte veta.
Det står var och en fritt att fundera  och fantisera om.

John

Tildas lille son skulle döpas och då ville prästen ha reda på vad han skulle heta.
Tilda sa att hon ville kalla honom för John. Hon hade en gång läst en berättelse, där det fanns  en pojke som hette så och som  hon tyckte var en så rar gosse så hon ville att hennes son skulle heta så.
Men prästen sa att det kunde han inte få  heta, för det stod inte i den svenska almanackan.
Det var ett engelskt namn, men om hon döpte honom till Johan så kunde hon kalla honom för John.
Då beslöt hon sig för att hennes son skulle heta Karl Johan Evald. Östman fick han heta obligatorisk efter sin mamma.
När John var avvand (avvärjd) fick han oftast vara hos sin mors mormor.
Tildas mormor och morfar hade varit statare vid Ihre gård och bodde i en liten stuga i närheten.

Laura och Adolf flyttar till Martebo

När John var i tvåårsåldern flyttade Adolf och Laura till hennes föräldrahem i Martebo. Hennes mor hade dött någon tid innan och fadern verkade mer och mer overksam. när det gällde arbetet och hade dessutom skrivit på borgensförbindelser, vilket oroade både Laura och Adolf , det var meningen att de skulle överta gården.
När de bott där några månader började Laura sakna Tilda mer och mer, så gjorde även lilla vackra Maria. Lilla Tyra var så liten så det var väl mest i början, som hon saknade Tilda.
Laura hade blivit trött och klen till hälsan, efter Tyras födelse.

Omgivningen trodde att hon hade fått lungsot, en svår och smärtsam och långvarig sjukdom innan döden kom, en del överlevde sjukdomen, de blev friska och levde i många år men Laura blev bara sämre. Nu började hon längta efter Tilda. Deras sorger och bekymmer och omsorgen om barnen hade fört dem nära varandra. Laura och Tilda hade blivit goda vänner.  Tilda var stark, duktig, ordningsam och självuppoffrande med glatt humör och hade varit till god hjälp för sin matmor, nu talade hon med sin man om, att han skulle sända bud efter henne för hon hade en viktig sak att tala med henne om.  Han gjorde som hon sa och han visste vad hon tänkte säga för det hade de pratat om.

Mötet mellan Laura och Tilda

Det var med stor spänning som de båda kvinnorna möttes.
Besluten som de skulle fatta påminner om Gamla testamentets bihustrutid, för det hela gick ut på den känsliga frågan:  Kunde Tilda tänka sig att flytta till dem vid Medebys och vara älskarinna åt Adolf.
På den tiden hette det kanske frilla. Laura misstänkte att hon fått lungsot för hon kände sig så trött och matt och hon var rädd för att bli med barn. Det skulle hon inte orka med. Det fanns ju inga p-piller på den tiden Hon måste tänka på sina småflickor så kanske hon kunde förlänga livet på sig något litet. Hon var rädd för att Adolf skulle ligga med pigor eller andra lösaktiga fruntimmer som det fann gott om i stan och där var han rätt ofta och hälsade på gamla studiekamrater, flera av dem var köpmanssöner och ibland dracks det för mycket starka drycker.  Adolf älskade Tilda och saknade henne mycket, han skulle kanske bli lugnare till sinnet om Tilda kom till gården. Det var bättre att hennes man höll sig till Tilda som hon kände till och tyckte om.

Det hade varit en mycket svår tid för Laura innan hon fattat detta beslut.
Tilda bad om betänketid och nu blev det en svår stund för henne.  Hur skulle hon göra?
Hon var ung frisk och stark och duktig. Hon hade en oäkta son men han var erkänd av sin far och hon var inget lösaktigt fruntimmer. Det fanns män som uppvaktat henne, hon skulle kunna gifta sig och få ett eget hem för sig och sin son.  Men så var det hennes känslor till Adolf. Han var hennes stora kärlek. Det hade aldrig funnits någon annan man för henne.
Och så var det småflickorna. Vem skulle sköta om dem om Laura inte blev frisk igen. Hon såg så klen ut. Och Laura, hon var villig att avstå från sin man för sina barns skull. Fanns det någon större kärlek? Frågade sig Tilda!

Tilda flyttar till Laura och Adolf i Martebo

Till slut hade hon fattat sitt beslut. Hon skulle komma till dem, men hon ville nog gärna ha ett eget litet hem, för sig och sin lilla son.
Den 2 mars 1891 köpte Adolf ett litet hus ca 700 meter från Medebys. Det fanns två hektar jord som följde med fastigheten. Den blev skriven på henne. Där kom hon att bo hela sitt verksamma liv. I stugan fanns två rum och kök.
Hon ville ha det ordnat så att det fanns fosterföräldrar i närheten där hennes käre lille John kunde få vara de första åren. Hon ville inte ha honom i gården på dagarna om hon skulle arbeta och så var hon rädd för att han skulle bli smittad av lungsoten.

Johns fosterhem.

Mitt emellan Tildas stuga och Medebys gård bodde en familj som hette Elisabeth och Edvard Lindgren De hade inga egna barn, men de hade en fosterson som hette Hugo .Hos dem fick John sitt andra hem. De dagar då Tilda inte behövde gå till sitt arbete så tidigt och slutat tidigt kvällen innan, gick Tilda förbi och hade honom med sig över natten, om vädret tillät det. Då var hennes lycka stor. Tänk att ha sin son med sig i sängen i egen stuga. Vilken lycka för en mor.
Han var drygt 3 år när han kom till Lindgrens. Han har själv berättat om den tiden. Jag ska försöka att få det bifogat denna skrift.

Elisabeth Lindgren levnadsöde

Som ung flicka (blev förmodligen) Elisabeth våldtagen. Hon födde ett barn, som dog vid födelsen, hon blev beskylld för att ha dödat barnet och blev dömd att sitta i fängelse, det berättade min far för mig när han var gammal.
Fast han uttryckte sig lite annorlunda. Han sa att hon ”suttigt på fäste”. Uppfattade jag det rätt hade hon suttigt på ”spinnhuset” på Långholmen. Hur lång tid sa han inte.
Men trots sin dåliga start i ungdomen så utvecklades hon till ett aktningsvärt och duktigt fruntimmer, hon blev en god ock klok kvinna.
Hon gifte sig med Edvard Lindgren och bosatte sig i ett hus i Martebo.
De, som de flesta unga par, ville ha barn, men till deras stora sorg fick de inga.
Efter några år beslöt de sig för att ta hand om ett fosterbarn.
De tog kontakt med den myndighet som hade hand om sånt på den tiden.
De fick ett erbjudande om att ta hand om ett småbarn, en gosse som hette Hugo.
Hugos mamma var en så kallad fin flicka, därför fick ingen veta om att hon väntade barn, kom det ut i hennes bekantskapskrets att hon fött ett barn, blev det en storskandal och ingen ”fin” man ville gifta sig med henne, hon var ”skämd”.

Makarna Lindgren fick en viss summa pengar, som skulle räcka tills Hugo var gammal nog att försörja sig själv. De fick dessutom skriva på ett papper där de lovade att icke ta kontakt med Hugos far eller mor. De hade nog tänkt att håla detta löfte, men när Elisabeth blev änka så minskade givetvis inkomsterna, och när Hugo skulle konfirmeras fanns det inga pengar till lämpliga konfirmationskläder. Hon visste att Hugos far var societetsläkare och hon visste var han hade sin mottagning i Stockholm.
Hon beslöt att uppsöka Hugos far på hans läkarmottagning. Hon tänkte sköta det mycket diskret så att doktorns fru eller barn inte skulle få reda på något.
Doktorn blev mycket upprörd över besöket, men mor Lindgren sa som det var och berättade vad duktig och snäll och trevlig Hugo var .
Hon tyckte; det gick inte ann att han skulle vara så simpelt klädd på sin konfirmationsdag.
Hur det nu var så fick hon pengar och senare skötte han om att Hugo fick studera och utbilda sig.
Hugo gifte sig så småningom och ett av barnen fick heta Signe. Henne blev jag bekant med på äldre dar. Hon berättade gärna om sin far.
När hon, som äldre, kom att läsa ett reportage i någon tidning som handlade om Martebo kom hon att tänka på att hennes pappa ofta talat om en fosterbror som han haft, som hette John Malmros.
Hon skrev till pastorsexpeditionen i Martebo och frågade om de kände till någon som hette John Malmros. Hon ville gärna ha kontakt med honom. Det fick hon. Hon var då änka och kom och besökte John.
Hon kallade honom farbror John, hon räknade honom som sin farbror och mig som sin kusin.
Hon blev förälskad i Gotland och alla blommor som växer här.
Varje år kom hon och besökte honom. De åkte omkring i pappas bil. Besökte Gotlandsängar och mycket annat fint som finns på Gotland. Hon lagade mat och bakade och pappa bjöd hem sina barn med familjer, och vänner som han hade.
Det blev många trevliga stunder.
När min pappa inte kunde ta emot henne längre fick hon bo hos mig. Det var på 1980-talet Hon hade varit lärare, var adjunkt och visste mycket om växter. Hon lärde mig en hel del om vad blomstren som lyser upp det gotländska landskapet heter.

Tiden hos mor Lindgren

Efter en tid blev Elisabeth Lindgren änka, men John kom att vara kvar hos henne tills han började skolan.(Sen bodde han hos sin far och mor som bodde på Malma.) Han kom att tycka mycket om henne.  Fosterbrodern blev som en kär bror för honom. Han var ofta där även efter att han börjat skolan.
Ibland tog Hugo med sig John på fisketur i Martebomyr, ett vackert minne från Johns barndom.
Den här tiden var kanske den lyckligaste tiden i hans barndom. Mor Lindgren som han kallade henne, var snäll mot honom och han var ett rart barn. Hans far lät sy upp snygga kläder åt honom där han såg ut som ett barn av bättre familj.
När hans far hade så kallad herrbjudning för sina gäster, som mest tycktes vara studiekamrater, köpmän och liknade från stan men även ägarna till Furubjärs i Tingstäde och Tjauls i Lummelunda, kanske även någon broder som bodde i stan.
Då lät han skicka bud på John att han skulle kläs i sina fina kläder och visas upp för hans gäster. (Hans gäster hade ibland pikat honom för att han inte hade någon son) Då var fadern stolt över sin son och sonen gladde sig åt den uppmärksamhet som han fick.

Nya förändringar

Tiden gick. Efter några år dog Lauras far. Det visade sig att den s.k. rike Mybbis-Medin var en utblottad man. Sedan hans hustrus död hade det gått utför med honom. Han hade skrivit på växlar och borgensförbindelser som nu måste lösas in och det var en skuldsatt gård som Adolf och Laura tog över. Laura hade en syster som hette Vilhelmina och en bror, som hette Edvard som ärvde 2/3-delar av gården. Adolf och Laura ville inte sätta sig i skuld genom att låna och betala Vilhelmina och Edvard det de hade rätt till att få ut i farsarv. Deras mellanhavanden löstes på så sätt att en del av Medebys fastighet frånstyckades. Där byggdes erforderliga byggnader. Den nya fastigheten skrevs Vilhelmina och hennes bror Edward som ägare till. Sedan såldes Medebys gård. Inkomsten av försäljningen täckte utgifterna.
Edvard dog efter några år. Vilhelmina eller Mina som hon kallades för i vardagslag, gifte sig med drängen Teodor Jakobsson. Det var ett mycket omaka par. Mina hade andra intressen än jordens brukande och var förmodligen ingen duktig bondhustru. Theodors intresse var jorden och djuren och arbetet. Mina hade studerat musik i Stockholm och var en musikbegåvad och kultiverad dam som älskade att spela piano. Hon hade varit förlovad med en professor som hette Björkander (som var farbror till Adolf Björkander i Martebo, född 1912) Till stor sorg för Mina dog hennes älskade professor.
De hann aldrig gifta sig.
Mina och Theodor fick aldrig några barn. De tog en fosterson, som hette Gustav, och senare tog de Tyra till sig.

Malma

Adolfs bror Ernst, (1856- 1901) som var bosatt i Skåne, var en spelare och hade just nu gott om pengar han köpte 1894 100 hektar jord i Nordermyr, som gränsar mot Stenkyrka. Jorden låg på Pajse men Ernst ändrade det till Malma, En påminnelse om ägarens efternamn.
Adolfs fick plats hos brodern som inspektor på gården.
Det byggdes upp ett stort boningshus och övriga byggnader som behövdes, med fart och kläm. Där bosatte bröderna sig med sina familjer.

Laura dör

Laura var nu mycket svag av sin sjukdom, som blivit sämre efter faderns död. Det kunde inte vara lätt att vara Laura. Där var mycket att göra. Där bodde Adolf och deras två döttrar Och Ernst med hustru och två döttrar och där bodde Tilda med sonen John.. Där fanns  olika sorters tjänstefolk som behövdes på en gård i vardande. Det var mycket att göra både ute och inne.
Den hårt prövade Laura dog hos sin syster Vilhelmina, Mina kallad.
Har hört att det var hennes sista önskan att få dö hos sin syster.

När Laura kände att det nalkades slutet för henne bad hon om att få komma till sin syster och dö där. Har hört att det var kallt och att hon blev dragen dit på en kälke. Det var halt och spårigt på vårvintervägen, men skare på snön om mornarna, då gick det lätt att dra en kälke.
Efter långvarit lidande avled Laura Maria Fredrika Malmros den 21 mars  1895 klockan 11.00 i en ålder av 39 år,  3 månader och 5 dagar.
Endast 39 år!
Vem som var husmor efter Lauras död vet jag ej.
Det borde väl ha varit Ernst fru, men jag kan tänka mig att det var Tilda. Hon var van med matlagning och att ha omtanke om allt som hörde till i ett hem. Antagligen hjälptes de åt.
Maria och Tyra gick i skolan och John skulle börja första klass på höstterminen och mitt i allt upptäckte Tilda att hon väntade ett barn till.

Tildas andra sons födelse

Tilda födde sin andra son, i julbrådskan, den 10 december 1895.  Hans namn blev Axel Knut Wilhelm, en pigg och ljushårig gosse, som så småningom blev en duktig bonde.
Han liknade den driftiga Bachersläkten.

John börjar skolan

När John började skolan hade han sällskap med Tyra och Maria. Det var lång väg att gå från Malma och till skolan för honom och hans halvsystrar.
Efter en tid ville Adolf gifta sig med Tilda, de hade ju två söner tillsammans, men Tilda sa nej.
Hon ansåg sig vara alldeles för enkel för att gifta sig med en herreman, sånt gjorde man bara inte på den tiden, det borde han veta som var studerad och allting och vars farfar var en ”tät” redare i Trelleborg. Att resonera på det här sättet var ganska vanligt på den här tiden.
För John gick det bra i skolan efter en tid tyckte lärarinnan att han kunde följa med så bra så hon flyttade upp honom till andra klass. Han hade antagligen lärt sig av Tyra, som började året innan honom, eller Maria. På så sätt kom han att gå i skolan i endast fem år. Efter uppgifter som jag fick av honom slutade han i femte klass, för han behövde vara hemma som barnvakt, då kom han ju att gå endast fyra år i skolan.
Med tanke på hur mycket han hann uträtta och skriva under sin levnad så var han mycket duktig ända från barndomen.
Gick det väl för John i skolan så gick det inte så väl för hans far. Trots att han arbetade och stod i för att de skulle få det tryggt ekonomisk.
Efter några år visade det sig att Ernest skaffat sig spelskulder som skulle betalas. Han blev mer och mer alkoholiserad och måste sälja Malma.
Han flyttade till Stockholm och efter någon tid sköt han sig på Gärdet i Stockholm, efterlämnande hustru och två döttrar.
Det lär ha varit vanligt vid den tiden, att när sönerna inte kunde leva upp till de fodringar som föräldrar och släkt ställde på dem och när skammen kändes allt för tung, då sköt de sig.

1901 köpte Knut Stare vid Furubjers i Tingstäde Malma.

Tilda flyttar till sin stuga, avvisar frieri

Ännu en gång fick Adolf bryta upp från sitt hem och sin glädje.
Tilda väntade nu sitt tredje barn och Adolf ville fortfarande gifta sig med henne, men hon sa nej nu med.  Hon kunde inte tänka sig att han, en lärd och begåvad man skulle bo med henne och barnen i hennes lilla stuga och gå som daglönare bland bönderna som nu såg ner på honom. De ansåg att han förstört två gårdar och var en dålig bonde-.  Hur skulle han få ett arbete som kunde försörja dem ?
Han kanske kunnat få något arbete i ”böin”= Visby, men Tilda ville inte till staden.
Hon visste vad hon hade. Tänk om hon gifte sig med Adolf, då var stugan inte hennes längre. Gjorde han någon dum affär så kunde de mista stugan.
Hemska tanke för en kämpande mor.

Det tredje barnets ankomst

Den 5 juni 1899, när Gotlandsängarna stod i sin fagraste skrud och fåglarna sjöng sina kärlekssånger då fick Tilda sitt tredje barn, en liten mörk pojke, som fick heta Knut Arvid Emil.
Han var snäll, glad och humoristisk. Utseendemässigt liknade han nog mest sin mor.
Jag har många glada barndomsminnen som hör ihop med honom

Adolf flyttar till fastlandet

Till slut beslöt Adolf att flytta till fastlandet. Där hade hans släkt många förbindelser. Kanske kunde han få något arbete hos, eller genom dem.
Men å andra sidan var det ju inte så roligt att komma utfattig till sina släktingar i Skåne. Han hade en studiekamrat från sin vistelse vid Jordbruksuniversitetet i Lund, som var anställd vid Porjus Jernverk, och som han tog kontakt med och som lovade ordna arbete åt honom.
Innan han reste köpte han ett par guldörhängen och gav Tilda. Han sa: Får jag inte ge dig vigselring vill jag ge dig dessa örhängen. Du ska veta att jag har dig mycket kär. Hon bar dem dag och natt med stolthet och glädje.
När hon senare i livet råkade i stort armod sålde hon dem, för att få mat till barnen. När Adolf kom och hälsade på och fick reda på det köpte han nya av sina surt förvärvade slantar.

Farväl

Enligt uppgifter jag fått så flyttade Adolf ifrån Malma 1899 och han reste över till fastlandet och arbetade på olika platser, var kanske hemma på Gotland emellanåt. Utflyttningsbetyg för honom utfärdades 1906 Då flyttade han till Jukkasjärvi. Han hamnade så småningom i Kiruna och fick arbete vid gruvbolaget som kamrer eller något liknande. Varje år till midsommar och jul brukade han sända pengar till Tilda så mycket han kunde undvara. Han brevväxlade flitigt med Tilda och med John.
Han kom och hälsade på Tilda och barnen, 1911 och 1917 tror jag det var. Han kom kanske någon fler gång, det har jag hört, men jag vet inte något om när det och i så fall var.

Det är långt mellan Kiruna och Martebo, och båtarna mellan Nynäshamn och Visby tog mycket längre tid att åka då än nu.

Maria

Adolfs mor Maria var lik Gustav II Adolf på det sättet att hon med åren blev tämligen fet. I femtioårsåldern fick hon sockersjuka. Det fanns ju inget insulin att spruta in i kroppen på den tiden. Det måste ha varit en hemsk sjukdom att få. Törsten blev aldrig släkt.
Läkarna hade kommit fram till att alkoholintag kunde tillfällig höja insulinet i blodet, så hennes läkare rekommenderade henne att dricka vin, och eftersom hon tyckte om sött och gott vin så bad hon sin man Didrik att han skulle köpa hem vin åt henne. Han köpte och hon drack mer och mer, men hon blev inte friskare utan snarare tvärt om och så blev hon berusad, mer och mer. Didrik blev förtvivlad över sakernas tillstånd.
Han bönade och bad och skällde och grälade. Det hjälpte naturligtvis inte.
Då slutade han med att köpa hem vin. Då bad Maria sönerna som studerade i stan, att de skulle köpa ut åt henne. Sedan bjöd hon dem att dricka och sa till dem att de skulle dricka mycket så fick de vara friska. Doktorn hade ju sagt till henne att det var bra för hälsan. Det visade sig att det inte var bra för hälsan för någon av dem. Sönerna fick dåliga vanor som hjälpte till att förstöra deras liv.
Ernst blev svårt alkoholiserad och sköt sig. Frans hade alkoholproblem, och efter vad jag hört tog han livet av sig på väg till Amerika. Adolf var ingen nykterist.
Den som klarade sig bäst från alkoholen var Wilhelm. Han trivdes inte så värst bra hemma så vid 14 års ålder rymde han till sin farfar i Trelleborg.
Och mamma Maria dog 1891.

Adolf

Adolf Malmros fick sockersjuka på äldre dagar och dog i Kiruna 1930. Hans grav är på en kyrkogård i Kiruna.
Hans dotter Tyra skötte om att det restes en gravvård där.
Tyra var den av Adolfs döttrar som hade den mesta kontakten med honom. Hon var och hälsade på honom i Kiruna. När Adolf dog hade han ingen av sina närmaste hos sig, men han hade fått vänner i Kiruna som hjälte honom inför hans sista resa.
Många år senare kom hans son Johns dotterdotter Ingegärd Malmros född Löwgren till Kiruna som provinsialläkare. Där träffade hon människor som känt hennes morfars far Adolf Malmros. För henne och troligen även för de andra var det mycket intressant.
Bland annat träffade hon en kvinna som suttit i Adolfs knä, då hon var liten. Hennes far fick Adolfs käpp och hon hade bevarat den i sin ägo och nu gav hon den till Ingegärd.
Det är något särskilt med en käpp som någon haft tycker jag, det finns mycket av personlighet i den.
Den har stått sin ägare mycket nära .
En gång när jag filosoferade över en stav som jag hade när jag gick på obanade stigar i skogen skrev jag på staven.

Hur många steg kan en vandringsman gå,
innan han tappar sin stav.
Hur många tankar kan honom nå,
innan han lägges i grav?

När Adolf dog hade han ingen av sin släkt hos sig. Hans bröder var döda. Jag tror att de som stod hans hjärta närmast var hans barn och min farmor Tilda  Min pappa var den av bröderna som hade mesta minnet av honom, de brevväxlade hela livet och hade många tankar att delge varandra.
Adolfs far föddes i Trelleborg och dog på Ihre gård. Hans son Adolf föddes vid Ihre och dog i Kiruna.
De var inte rädda för att förflytta sig.

Jag tror att Adolf Malmros var en glad skämtare, som exempel.
Han hade två hundar, den ene hette ”Va sa du” och den andre hette ”Fråg han”
Jag kan tänka mig vilka samtal som kunde uppstå, om han var ute och gick med sina hundar.
Kanske blev det så här ungefär:

Så vackra hundar hr Malmros har Vad kan de heta?
–Fråg han.
– Va! Kan hundarna tala.
–Vad heter den här som står och luktar på mitt ben?
–Va sa du!
– Vad heter den här hunden?
–Va sa du.
–-Va, Vad heter den hunden som sitter?
–Fråg han ?
–Va är det för dumt skoj, står Malmros här och driver med mig ?

Adolf förklarade hur det låg till och åtminstone han fick sig ett gott skratt. Hur frågaren uppskattade hundarnas namn berodde väl på vad för sorts humor han hade.

Här kommer något annat som jag hörde berättas i min ungdom:
Det här måste ha hänt någon gång i slutet av 18 hundratalet.
Adolf och några andra Martebo-bönder reste till stan med tåget på förmiddagen. Bönderna uträttade sina ärenden, sen gick de till Adaga och åt mat och drack öl och annat som var starkare. De pratade och skojade på onyktra bönders vis, sen gick de till tåget. Det var vinter och kallt så de tyckte det var skönt att komma ombord på tåget.
De fortsatte att prata och skoja och dra historier för varandra När de närmade sig Martebo järnvägsstation så fick Adolf ett infall att han skulle skoja med medresenären, bonden B.
Nu var det så med B att när han var onykter var han en fåfäng person som var svag för smicker, det tänkte Adolf utnyttja. Han berömde B för sin duglighet som bonde och smidighet i kroppen och frågade B om han ännu kunde bita sig i stortån.
Ja, sa B. Det kunde han. Då la dem andra sig i samtalet och sa att de trodde att det kunde han inte. Det fanns väl ingen bonde som kunde vara så vig vid hans ålder.  Adolf sa till B att han inte trodde på att B kunde bita sig i stortån om han inte fick se det med egna ögon. B sa att han skulle visa dem att han fortfarande var så vig så att han kunde bita sig i stortån, bara han fick av sig den ena stöveln och strumpan. Adolf erbjöd sig att hjälpa honom med det och Adolf sölade så länge med det så att B skulle vara barfota när tåget stannade vid stationen i Martebo. När B var barfota så drog han upp sin fot till munnen och fick mycket beröm av de andra för denna vighet.
Då stannade tåget och Bs ressällskap skyndade på honom så att han kom fort av. Där stod han med en stövel och socka i handen och en naken fot på den snötäckta marken. Det var många som skrattade åt den synen, men hans hustru som tagit tappsläden för att möta honom vid stationen. Hon skrattade inte.

Nu har jag skrivit om min farfar och farmor som jag hört andra berätta för mig, dels min mamma och pappa och min syster Ingrid. Hon hade vår faster Tyra boende hos sig när Tyra var äldre, hon berättade då för Ingrid om sina minnen från sin uppväxt. En del årtal har Maria Björkegren hjälpt mig med, genom hembygdsforskningen som ledde till att “Boken om Martebo” blev skriven.

Jag tackar alla uppgiftslämnare för hjälp och trevliga och givande samtal vi haft.

Visby sommaren 2005

Karin Malmros